Påsk i London

Min resa västerut började något knackigt. Det hade jag i och för sig redan räknat med då jag för någon månad sedan bokade den där flygresan med Ryanair. Man vet ju liksom vad man ger sig in i… Efter att ha betalt för övervikten på mitt handbagage, tagit ett gråtfyllt farväl till mina föräldrar och än en gång ställt mig i den där långa incheckningskön, kunde jag tillslut ställa mig i den ännu längre kön som ledde till ombordstigningen. Efter mycket om och men så var jag på väg.

Någon timma och ett antal tåg- och tunnelbansbyten senare traskade jag så äntligen upp för trapporna och ut från stationen vid Turnpike Lane i Londons norra delar. Efter någon minuts förvirring kom en halvspringandes, leende Clare till min undsättning och tog en av mina väskor och vi började vandra till det som skulle bli mitt hem de närmsta nätterna.

Efter ett halvlyckat försök till planering av vår Kuba-resa bestämde vi oss för att istället ta en liten promenad för att få bekanta mig lite med omgivningarna. Det dröjde inte många minuter innan den första marijuana-doften mötte oss och jag insåg att det i varje gathörn hängde löst sammansatta grupper av människor. Clare förklarade lite uppgivet att detta är vardagsmat i det här området och att hon inte längre reagerar så mycket på det. Ok tänkte jag. Gilla läget. För det lär inte bli bättre… Efter en stunds spatserande gick vi hem igen, bytte om och gick på Zumba. Härligt att dansa av sig lite. Förhoppningsvis blir det mer av den varan framöver! Resten av kvällen spenderade vi på Vänner-avsnitt och småprat.

Dagen därpå vaknade vi upp tidigt. Efter att ha tittat ut genom fönstret och till vår stora glädje sett att solens strålar bröt igenom molntäcket, bestämde vi oss för att detta skulle bli den stora turist-attraktionsdagen. Första stopp blev Trafalgar Square. Det som tidigare var känt som duvornas tillhåll var nu mest ett kaos av turister och påskfirande britter. Att vi dessutom helt missat att det förutom sol, även bjöds på minusgrader, gjorde att vi snart trampade vidare mot Palace of Whitehall för att kika på de konstigt klädda, och inte alls speciellt respektingivande vakterna på sina hästar. Men de ska åtminstone ha en eloge för att de orkar med att stå där utan att vare sig dra på smilbanden eller visa minsta uns av tecken på nedkylning. För det borde dem helt klart.

Avsaknaden av vinterjacka hade vid det här lagret börjat göra sig påmind. Och inte skulle det bli bättre då vi traskade utmed The Mall för att ta oss vidare mot vårt nästa stopp, Buckingham Palace. Men flaggan uppe på taket stod i topp – drottningen var visst hemma. Och visst såg jag ett litet ljus i ena fönstret. Oerhört spännande… Därefter hade vi fått nog av kylan och hade till på köpet börjat bli lite hungriga. Vi bestämde oss för att gå till ett kafé en bit därifrån.

Med nyvunna krafter och uppvärmda lemmar kunde vi sedan besöka våra två kvarvarande attraktioner; Big Ben och Westminister Abbey. I och med kylan kunde vi inte riktigt njuta av vår lilla vandring, och snart bestämde vi oss istället för att åka hemåt. Snart skulle vi nämligen möta upp några av Clares vänner och ta oss till dagens nästa aktivitet: Roller-disco. En aktivitet som fick tankarna att sväva tillbaka i tiden en sisådär trettio år. Hur kul som helst var det i vilket fall! Och utan större incidenter kunde vi sedan bege oss tillbaka till Turnpike Lane. En händelserik dag var så över.

Långfredagen gick i shoppingens tecken. Efter att ha hört både positiva och negativa recensioner av det stora lågprisvaruhuset Primark bestämde vi oss för att ta oss ett kik. Mina förväntningar hade jag satt skyhögt, så när jag kom därifrån utan en enda påse var besvikelsen total. Dock blåstes den bort i takt med att återträffen med Afrika-gänget närmade sig.

Planen för kvällen var att mötas upp på en lite finare restaurang, Navajo Joe, vid Covent Garden. Väl på väg till dit mötte vi upp Katie och Helen och tillsammans spatserade vi in på restaurangen. Sarah, Katrina och Rachel hade redan anlänt och OM det var ett kärt återseende att träffa alla igen! Historierna avlöste varandra, uppdateringarna om vad som hänt i våra liv sedan dess likaså. Vi fortsatte i samma anda långt in på småtimmarna, då alla tillslut återvände hemåt. Där kunde kvällen ha slutat. Istället blev själva bussresan ett äventyr i sig, då ett gäng höga, oerhört tuffa grabbar kom på bussen. Självklart satte de sig bredvid oss och började genast visa deras digna repertoar. Det dröjde inte länge innan den första snytningen kom, den första kokain-linan sniffades och den första cigaretten tändes. Bussens innanmäte förvandlades snabbt till ett inferno av pappersnäsdukar och tjock cigarettrök. Jag som har svårt för cigaretter fick bita mig hårt i läppen för att inte uttryck mitt missnöje. Känns kanske inte helt lämpligt att sätta sig på tvären mot kokainstinna mafiosos på en i stort sett tom buss mitt i natten. När de till slut hoppade av bussen en efter en, släppte nervositeten och vi kunde äntligen andas ut (och in) igen. Tack för det.

Påskaftonen inleddes med att jag packade om mina väskor och begav mig mot Archway där Helen bor. Vi hade nämligen bestämt att jag skulle sova sista natten där då Clare skulle upp och jobba tidigt på Påskdagen. Eftersom den tidigare utlovade Fish n’ Chips-upplevelsen hade uteblivit så var det nu äntligen dags för det jag länge hade sett fram emot. Vi begav oss till den härliga stadsdelen Camden för att promenera runt litegrann och därefter begav vi oss till ett hak som en av Katies vänner rekommenderade. Min senaste Fish n’ Chips intogs för en sisådär tio år sedan och jag minns hur mycket jag tyckte om det. Och så gjorde jag även nu. Det engelska köket är ju inte direkt känt för sina kulinariska smakupplevelser, men både fisken och ärtpurén som vi beställde till blev som pricken över i på en riktigt trevlig påsk. Resten av eftermiddagen och kvällen spenderade vi i Camden och när vi tillslut kom hem var jag helt slut. Alla aktiviteter, engelskan och de många intrycken hade gjort sitt. När jag dagen därpå sa hej då till Katie och Helen, tog mitt pick och pack och begav mig till Heathrow, var det både med glädje och lite vemod. Glad över vad som komma skulle. Vemodig över att en så bra London-vistelse var över.