Idag för exakt ett år sedan…

…hade jag precis kommit fram till Nairobi, Kenya och var nervös, förväntansfull, förvirrad, spänd och fullständigt lyrisk. Allt på en och samma gång. Inte hade jag då det minsta hum vad jag hade att vänta mig de kommande månaderna.

Nu sitter jag här med facit i hand och funderar tillbaka över det gångna året och allt vad jag varit med om. Kort och gott kan man sammanfatta det med att det har varit det absolut bästa, men också ett av de jobbigare åren i mitt liv. Dock skulle jag kunna göra allt för att få sitta där på hotellrummet i Nairobi igen, med känslan av att ha hela världen under mina fötter, med luften under mina vingar och den där känslan över att vara vid liv. På riktigt. En känsla som är svår att beskriva, den måste helt enkelt upplevas. Jag önskar så att jag kunde få den där känslan tillbaka.

Att få se och vara med om så mycket som jag fick under mina åtta och en halv månad ute i världen är få förunnat. Men man ska heller inte sticka under stolen med att det ibland sätter sina spår. Som i mitt fall. Framförallt känner jag att mina tankar och min syn på livets små och stora ting har förändrats och ibland inte riktigt passar in här. När man då förväntas (och ibland själv förväntar sig) vara den där gamla vanliga Cornelia, så är det svårt att få ihop ekvationen. Det kan få mig att känna mig schizofren. Eller om man så hellre vill, som ett ufo i Svensson-träningsoverall.

Så.. mitt mål framöver är att få ihop en ekvation som håller. En ekvation som gör att jag kan få tillbaka lite av den där härliga känslan av att vara vid liv, även i ett hållbart vardagsliv. Var det kommer bli, och hur den vardagen kommer se ut? Ja, det får framtiden utvisa.

Ett är dock säkert. Det jag varit med om – det allra bästa såväl som det allra sämsta – bär jag med mig i min lilla ryggsäck genom livet. Och hade jag fått chansen att ändra på något, så hade jag ändå inte gjort det annorlunda. Snarare tvärtom, jag hade gjort det precis så här. På mitt sätt.