Good morning, Vietnam

Det dröjde inte många minuter från det att jag klivit av flygplanet i Hanoi tills dess att jag förstod att jag inte bara kommit fysiskt närmare Kina igen, utan även psykiskt. Tillbaka var rusningstrafiken dygnet runt, fokuseringen på pengar och på vilket sätt man kan tjäna så mycket som möjligt på turisterna, samt språkförbistringen… och inte helt obefogat började jag så smått fundera kring vad sjuttsingen jag hade gett mig in i. Som tur var upptäckte jag snart även de lite ljusare sidorna, som det helt fantastiska landskapet, det rika kulturlivet och de många intressanta händelser som kantar Vietnams historia och som på så sätt även format människorna och landets uppbyggnad.
Efter att ha spenderat de första dagarna på vietnamesisk mark genom att vandra runt i Hanois gamla kvarter med kameran i högsta hugg, bestämde jag mig för att hoppa på ett nattåg och ge mig iväg till Sapa i Vietnams nordligaste delar. Varför? För att vandra runt bland de vackra, kuperade risplantagen och den färgstarka urbefolkningen såklart! Antagligen hade jag innan dess samlat på mig en hel massa dålig karma, för även om landskapet och urbefolkningen var en fröjd att se, så var det ett antal mörka moln som skuggade vistelsen. Pissväder, otroligt korkade och okunniga guider samt dåligt organiserade rundturer drog ner betyget avsevärt. Om hänsyn ej skulle tas till dessa element: 4 av 5 toasters! Nu? 2 av 5!
Väl tillbaka i Hanoi efter ytterligare ett nattåg, bestämde jag mig för att ge mig iväg till Hanoi-vistelsens måste; Halong-bukten. Efter att ha besökt Lifloden under mitt Kina-besök så var jag inte helt säker på att Halong-buktens toppiga klippformationer skulle imponera avsevärt på mig. Väl där dröjde dock inte länge innan jag blev totalt hänförd, trots alla de andra sjuttioelva turistbåtar som tillsammans med oss bildade ett gigantiskt lämmeltåg. Säkert i storleksklass med Vietnams flotta. Eller… jag vet inte. I vilket fall; är man bara införstådd med att man inte kommer vara själv med att njuta av naturens mästerverk, så är bukten väl värd ett besök!
Eftersom de vietnamesiska visumreglerna inte direkt är fördelaktiga, så får vi svenskar som utgångspunkt bara 15 dagars visum vid inresa (vilket i och för sig är givmilt om man jämför med många andra nationaliteter). Jag valde att inte ansöka om ett förlängt visum, vilket jag nu får ”betala dyrt för” och göra det bästa av… vilket i det här fallet betyder runthoppning till olika platser likt en studsboll. Så, tidigt i morse begav jag mig till Ho Chi Minh-området där mausoleum, museum och gamla bostäder ligger på behändigt gångavstånd från varandra. Det blev lite av en blixtvisit, och efter mindre än två timmar så hoppade jag in i en taxi för att ta mig tillbaka till hostelet igen. Det dröjde inte många minuter innan jag förstod att taxametern rullade på alldeles för fort. Jag tog dock tillfället i akt att jobba på min fake-blondin-dumhet och jag lät honom köra omkring och tro att han snart skulle tjäna storkovan på mig. Väl framme tittade jag knappt på taxametern utan gav honom vad jag tyckte var lämpligt för hans dumhet, vilket såklart blev en summa lägre än han skulle fått med en ”hyvens” taxameter. Därefter log jag lite oskuldsfullt och slängde igen dörren. Hoppas han lärt sig en läxa; Don’t mess with the blondes! 🙂
På strålande humör plockade jag sedan upp mina tillhörigheter på hostelet och begav mig iväg till flygplatsen för att hoppa på flyget till Danang. Därifrån tog jag mig vidare till Hoi An, där huvudattraktionen lär bli stadens gamla delar som är listade på UNESCOS världsarvslista. Spännande! Fortsättning följer…