Tempel-överhettningssyndromet

Vid ankomsten till Siem Reap såg jag ett välbekant ansikte utanför mitt fönster. Hannah, som jag träffade på bussen mellan Vietnam och Sihanoukville och som jag spenderade några härliga stranddagar tillsammans med, stod precis som planerat där på den sandiga grusplanen till busstation och väntade. Inte direkt ensam, utan tillsammans med sjuttioelva tuk-tuk-förare som alla såklart var väldigt måna om att just vi skulle åka med dem. Hannah hade dock varit förutseende och redan sett till att hennes favorit-förare väntade utanför grindarna. Skönt, speciellt med tanke på att min buss från Phnom Penh var rejält försenad och att jag inte direkt var upplagd för tjöt om priser och hit och dit. Resten av kvällen tog vi det lugnt för att ladda inför vad som komma skulle…
Angkor är en gammal tempelstad en tuk-tuk-färd utanför Siem Reap. De berömda templen byggdes av khmererna under 800- till 1400-talet och var under många år bortglömda och lämnade till sitt öde. Fransmännen ”återfann” tempelbyggnaderna igen under 1800-talet och sedan början av 1900-talet har det bedrivits avancerade restaureringsarbeten i området. Och arbetet lär fortsätta, för vid några av templen regerar fortfarande naturen med träd som slingrar sig runt de dekorerade stenarna som om det var precis så som det var menat att vara.
När vi vaknade dagen därpå var vi båda förväntansfulla, det var nu dags för vad vi båda hade väntat på länge; tempeljakt! Eller, jakt kanske var fel ord… Vi visste ju precis vart vi skulle leta. Templen får ju en inte direkt att känna att man hittat en gömd skatt mitt ute i djungeln, utan för det mesta den raka motsatsen. Vid många av templen var det vässade armbågar som gällde för att ta sig fram genom de vietnamesiska och kinesiska turgrupperna som spred ut sig likt en smittohärd bland stenruinerna… Som tur var fanns det några få tempel i områdets yttersta delar som fick stå för undantagen som bekräftade regeln.
Under våra hektiska jaktdagar hann vi se lite drygt tjugo tempelbyggnader, varje med sin egen prägel.
Huvudattraktionen under en vistelse i Siem Reap är såklart världens största hinduiska tempelområde; Angkor Wat. Nuförtiden används dock templet av buddhister och under vårt besök var det många orange- och vitklädda munkar och nunnor som strosade runt lite här och var på området. Vid komplexet var det för mig som foto-nörd inte speciellt svårt att hitta själsfränder. Inte helt svårförståeligt kanske, då tempelområdets pampiga arkitektur säkert även kan få den tidigare fullständigt foto-ointresserade att överväga att bli proffsfotograf. Man gör sig själv dock en björntjänst om man får för sig att bege sig till Angkor Wat mitt på dagen. Den stekande solen är som mest obarmhärtig, de öppna ytorna ockuperas av turgrupperna som samlas kring de flaggförsedda guiderna och försäljarna är som mest ettriga. När vi var på väg att göra misstaget, tittade vår tuk-tuk-förare på oss genom backspegeln och skakade lite uppgivet på huvudet. När vi såg den överfulla gångvägen in till området förstod vi varför och styrde kosan hemåt och valde istället att komma tillbaka för solnedgång och -uppgång. Speciellt soluppgången var magisk, då solen reser sig upp bakom templet och då de första strålarna sipprar in mellan tempelkronorna! Och mitt tips för er som vill besöka Angkor Wat är att stanna kvar efter soluppgången. Det är den tid på dagen då man som minst behöver fajtas med folk och turgrupper. Många besökare kommer dit för att se soluppgången, men så snart solens strålar börjat sprida sig över området så väljer många att åka hem eller vidare till andra tempel.
Vårt favorittempel under vistelsen blev dock ett inte alls lika pampigt eller välrestaurerat, och betydligt mer isolerat än många än sina övriga Angkor-vänner. Redan vid ankomsten till Beng Mealea förstod vi att besöket skulle bli annorlunda från de övriga. Endast en tuk-tuk stod där på parkeringen och endast en liten flicka mötte upp oss och frågade om vi ville ha något att dricka. Vi kände ett fullständigt lugn när vi vandrade runt bland ruinerna, som på många håll fullständigt förlorat kampen mot träd och annan vegetation. Detta gjorde att hela upplevelsen kändes som taget ur en Indiana Jones film. Härligt!
Efter några intensiva och upplevelserika dagar i Siem Reap styrde vi kosan västerut mot landets näst största stad, Battambang. Och för första gången kändes det som att jag faktiskt fick se en genuin del av Kambodja. Det är jag väldigt glad över. För en gångs skull kunde jag strosa runt på gatorna utan att behöva attackeras av tuk-tuk-förare, betala överpriser bland marknadsstånden eller stöta på fler turister än invånare.
Även om turistnäringen inte är speciellt stor i Battambang så finns det några attraktioner som kan tilltala besökaren. Det snart nedlagda bambu-tåget är kanske det mest unika, där man susar fram i en för mig tillräckligt hög fart, sittandes på en liten bambu-konstruktion som inte direkt känns stabil.
I och runt Battambang finns det även en hel del sevärda tempel, men på grund av vårt precis avslutade Siem Reap-besök kunde vi inte riktigt uppskatta dem. Finns det något som heter tempel-överhettnings syndromet förresten? I så fall var det något som vi hade råkat ut för!
Snart åker vi vidare mot Thailand och det första stoppet Bangkok. Där blir vi dock inte långvariga, då Hannah dagen därpå åker vidare mot Chiang Mai, medan jag åker söderut mot ön Koh Chang. Sol- och havsabstinensen har kickat in!