När verkligheten tränger på

Efter att ha haft några ”don’t worry, be happy”-dagar på stranden, så tog min vistelse i Phnom Penh en helt annan skepnad och gick istället i eftertänksamhetens tecken.
Röda Khmerernas frammarsch satte under sjuttiotalet stor skräck bland kambodjanerna med hot och tortyr som vardagsmat. Men framförallt; uppmot en fjärdedel av landets befolkning dödades då de ansågs vara landsförrädare. Vilket för det mesta var fullständigt nonsens då offren innefattade allt från nyfödda, mödrar och åldringar, till personer som ingick i den egna armén… Än idag är det svårt att låta bli att bli påmind om de hemskheter som rådde i Kambodja under den här perioden, då varningsskyltar om landminor, minnesmonument för avlidna, gamla Röda Khmer-fästningar och ärrade människor är ständigt närvarande vartän man beger sig.
För att få en bättre bild av vad som hände under de mörkaste åren i landets historia, bestämde jag mig för att tillägna en dag av min Phnom Penh-vistelse till att försöka förstå. Med endast lite bakgrundsfakta tog jag mig till mitt första stopp Choeung Ek (eller ”Dödens fält” som det ibland kallas) en bit utanför staden. Med stor spänning satte jag på mig hörlurarna, tryckte 01 på den lilla radion och började lyssna till historieberättarens röst.
Vandringen bland de många utmärkta platserna som tillsammans berättade den ena hemska historian efter den andra, och de vittnande skelett- och klädresterna som fortfarande ligger utspridda över det förövrigt idylliska landskapet, lämnade inte ett öga torrt bland de besökare som jag stötte på. Efter lite drygt två och en halv timma var jag fullständigt tagen och apatisk. Ni kanske kan förstår varför?
Med lite mat i magen och med åtminstone några få av historierna insjukna, begav jag mig vidare till den gamla skolan Chao Ponhea Yat. Vilket kan låta som en ganska oskyldig och trevlig plats. Men de Röda Khmererna ville annat med anläggningen, och 1975 förvandlades skolan till ett tortyrfängelse under namnet Security Prison 21 (S-21). För internerna, ”förrädarna”, var de kalla, ovälkomnande cellväggarna det sista de såg vid liv, och när vietnameserna till slut upptäckte fängelset 1979 hade mellan 17 000-20 000 människor mist sina liv här.
1980 beslöt regeringen att göra om fängelset till ett museum för eftervärlden, och några av byggnaderna är idag fortfarande intakta, med sängar, kedjor, tortyrsverktyg och fotografier på interner, som på ett otäckt sätt gör en påmind om otäckheterna som försiggick här. Efter rundvandringen hade jag fått nog av hemskheter och resten av eftermiddagen och kvällen gick i slow-motion utan tillstymmelse till aktivitet.
De resterande dagarna i Phnom Penh spenderades mest till att vandra runt bland marknader av olika slag, morgonpromenader utmed den ytterst europeiska ”strand”-promenaden vid Tonlé Sap-floden samt intagande av god mat. Några överdrivet glada utsvävelser var inte direkt passande.

Imorgon bitti tar jag mig vidare mot Siem Reap för Kambodjas huvudattraktion; Angkor Wat. Som jag har längtat!