Kan man bli mätt på vackra vyer?

I dagarna tre (och en halv) har vi utforskat chilenska Pucón och dess omgivningar. Vi har cyklat på dagsstänkta bergsvägar i Villarica nationalpark och som betalning fått se vackra vattenfall och som grädde på moset fått punktering och i regnet fått byta innerdäck. Jag har även vandrat uppför (och sprungit nerför) El Cáni-bergsmassivet och där bevittnat fjällsjöar i vinterskrud, samt – den självklara dagsaktiviteten för de allra flesta turister som besöker Pucón – bestigning av Villarica-vulkanen.  En riktigt spännande upplevelse, speciellt när det blåser långt mer än storm och när vandringen därmed sker i en fart där en snigel lätt skulle hängt med. Men, att stå där uppe på toppen och se hur vulkanen pyr och blicka ut över det enorma landskapet är helt klart värt besväret. Snart blir man dock påmind om att man inte är ensam om att vilja uppleva samma sak…

Ja, på tal om turister så verkar vi, omedvetet, pricka in varenda turistattraktion på vår väg genom Sydamerika. Även Pucón är således ett av de ställen där hostelen ligger tätare än hemmen. Men, det är smällar man får ta när man vill uppleva allt det vackra. För det vill många andra också…